Tre tokmysiga dagar med mina fina killar. Bättre avslutning på jullovet kunde vi inte ha önskat oss. Trist att mormors H blev sjuk så vi inte kunde genomföra planerna för hennes 70-års-dag, men vi är så tacksamma och glada att vi andra fick åka iväg ändå.

Nu lägger sig kvällsmörkret och med det väller ångesten in. I stora sjok slukar den bit för bit av mig. Tårarna bränner och kroppen värker i protest men vad hjälper det? I morgon är det jobb igen. Ingen större ångest förknippat med det, jag jobbade ju förra veckan. Men skolstarten… Olle tar det med ro. Ville blir ledsen och försöker in i det sista förtränga det. Kalle gömmer sig. I sitt rum. I sig själv. På eftermiddagen får vi besök av habiliteringen och jag hoppas, hoppas, vill, hoppas, vill att han tar sig till skolan några timmar innan det. Själv ska jag renskriva ett schema över rutiner. Även det bjuder på ångestdimma.

Snart kommer Sten hem. Hoppas han har stora kramar att krypa in i.