Terminen drar igång och med den ökar stressen tills mina tankar är ohanterligt luddiga. Kristallsjukans yrsel förvärras, smärtan i diverse muskelinflammationer likaså. När Kalle vaknade med huvudvärk (inte hans fel, bara pissiga omständigheter och min stresskänslighet som ställer till det för mig) blev jag så låg att det enda jag mäktade med var att krypa tillbaka i sängen, stänga av ljudet på telefonen, starta ljudboken och inta fosterställning.
Drömde sedan mardrömmar. Först om rektorn på Kalles skola – hen krävde att jag skulle deltaga i ett dansnummer (analysera den var ju inte så svårt…). Nästa dröm var värre. Jag kom plötsligt på att Sten och jag hade fått ett barn och att jag nog glömt det barnet någonstans. Tänkte efter och kom ihåg att jag senast sett bebisen på ett skötbord ovanpå ett kylskåp i en trappa. Förtvivlan jag kände när barnet inte låg kvar där fick mig att vakna.
Sömn var tydligen inget alternativ. Tacksam över att kunna jobba hemifrån innan habiliteringen kom på besök. Jag trodde att det blev en bra timme med vettigt samtal men nu vet jag inte längre. Vi får väl se.
Nu har jag simmat med Ville och livet känns mer hanterbart igen.
En.
Stund.
I.
Taget.