Vaggar i fosterställning. Snor och tårar rinner. Ett av mina barn sitter i närheten. Hör allt jag gråter i telefonen. Ser allt. Jag är inte människa just nu. Jag är ett sårat djur och jag vill skrika som ett sårat djur. Men jag samlar ihop trasorna av mig själv. Skrapar upp mig från golvet. Igen och igen. Den här gången är det svårare än på länge.