Den här veckan har jag tagit det riktigt bra. Inget skrik, inga rasande ångestattacker, Men sorgen kan jag inte mota. Jag vill ju bara att mitt barn ska må bra och ta del av livet.

Nu sväljer jag tårarna, sticker hakan i vädret, klär på mig maskerande kläder – färgglada och fritt fladdrande, och kör till kommunhuset. Badkläderna är packade. Jag vill ta revansch på gårdagens hemska kamp i vattnet. Jag ÄR stark. Jag är svag. Stor och liten.