I trådarna på Aftonbladets chatt fanns han. Han kallade sig Lone Wolf och skrev på ett sätt som fick mig nyfiken och lätt darrande. En sen kväll när jag tagit en rökpaus från chattandet kände jag hur jag genomströmmades av en vetskap. En känsla av självklarhet och beslutsamhet som sällan infinner sig. Lone Wolf skulle inte vara ensam länge till. Vi hade skrivit till varandra under en tid. Tillsammans i orden vilade vi i skuggan av ett träd, vandrade skyggt längs vattenbrynet under den metaforiska månens sken. Han blev min varg, jag blev hans kyss av solen.

När hans dator måste startas om mitt när han skrev sitt telefonnummer till mig, svarade jag med orden ”väntar lugnt”. För sådan var den, passionen, lugn och tålmodig i väntan på att få brinna fullt ut. Den natten tillbringade jag i soffan där i radhusets slocknade lycka. Min utsikt var en välfylld bokhylla och min insikt var förälskelsen. Vi pratade om allt annat än verklighet och vardag. Vi tjusade varandra med de talade orden liksom vi tidigare gjort med de skrivna. När morgonljuset kom smygande var jag helt i hans famn. När jag somnade var det i hans armar. Eller, ja. Ensam i soffan med telefonluren svettigt tryckt mot örat är väl rättare. Jag somnade i en verklighetens dröm. Min varg bodde i Göteborg, jag i söderförort. I verkligheten hade vi inte möjlighet att träffas. Men ibland får verkligheten en knuff av drömmen och det hände oss där i natten. Samma dag hade den totalt panke drömmaren med eget företag i en bransch som inte fanns fått en tusenlapp av sin pappa. En peng som skänkts för att sonen skulle kunna äta ännu några veckor. En tusenlapp som snabbt förvandlades till en tågbiljett och pengar i den lodiga rockens ficka. Jag somnade den morgonen i vetskapen att Lone Wolf på eftermiddagen skulle kliva ur en tågvagn på centralen och jag skulle komma honom till mötes med en röd ros och det soligaste av leenden.