Rosen köpte jag dyrt i den lilla blomsteraffären inne på centralen. Det soliga leendet kunde jag inte

ha stoppat även om jag velat. Mitt beigea jag med blåjeans och henna hade jag redan bytt ut. Nu var jag naturligt råttfärgad i håret med kängor på fötterna. Benen var randiga i lila och svarta strumpbyxor med svart kjol och till det en tajt, urtvättad grå top. Lone Wolf hade presenterat sig som ”övervintrad gothare” och den depprockande tonåringen i mig jublade.

Så rullade tåget sakta in. Nu borde jag vara nervös, men av nervositet och ängslan fanns inte ett spår. För att njuta länge av den spänning vi kände mellan oss redan i telefonen, hade vi kommit överens om att inte röra vid varandra förrän det kändes absolut nödvändigt så vi skulle inte kramas där på perrongen. Jag tror inte att jag har känt mig mer vacker någonsin än jag gjorde där i hans blick. Det som mötte mig var en uppenbarelse av fulländad motsägelse. Hans kropp. Lång och mager. Håret ett underbart mjukt, svartfärgat Robert Smith-burr. Ett par trådsmala ben täckta av trasiga, gråtvättade svarta jeans. På överkroppen en sliten Sisters of Mercy-tröja (halleluja, mitt hjärta sjöng) under den lodiga rocken i obestämbar gråskala. En varelse som med sin kropp utstrålade nedstämdhet, fattigdom, smärta, svärta. Och så det där leendet. Jag tror inte att han någonsin varit vackrare än i den där stunden. Leendet. Av det sorten som får solen att gömma sig generat för en stund. Ett leende som rymde en hel värld. Och i den världen fick jag vara.

Han tog emot min ros. Bar den sedan med sig ända tills både dagen och natten tagit slut. Lade den sedan på en ensam parkbänk med orden ”Tack, vackra ros för det mest fantastiska dygn i mitt liv. Fyrtiotvå.” (Se, där var det igen, svaret på frågan om Livet, Universum och Allting.)