Två glas av husets röda på centralens restaurang. Rioja i generösa glas för en nätt slant.

Sida vid sida, utan att röra vid varandra började vi vår vandring i Stockholm. Via Drottninggatan till Gamla Stan. Jag minns inte ett ord av allt vi måste ha sagt till varandra. Men jag minns elektriciteten mellan oss. Jag minns hans doft, hans sätt att rulla cigaretter, hans långsamma rökande. Vi tog en rökpaus vid strömmen och folk stannade upp för att titta på oss. Två svartklädda typer i övre tjugoårsåldern. Den ene en uppenbar lodis, den andra prydligt frökenaktig trots försöken att dölja det. En bit in på Västerlånggatan gick vi ner i källarvalven och drack kaffe på ett litet fik. Och där. Under tegelvalv och stenväggar. Med röken slingrande runt oss, där musikens tysta toner blandades med det trygga surret hos kaffedrickande cafégäster. Där. Lade han sin arm på bordet. Med handen bjöd han mig till beröring. Och jag svarade. Min hand. Mot hans underarm. De mjuka fjunen. Huden så len och samtidigt så förtvivlat öm och längtansfylld. Än i dag kan jag känna stötarna som gick genom kroppen. Som om det hände för blott en timme sedan kan jag frammana minnet genom tidens dunkel. För det hände något i den stunden. Tiden fick sig en törn, verkligheten förvanskades och allt kom att handla om oss två. Det hände något i den stunden. Mitt i virvelstormar, lycka och upphetsning förstod vi båda två. Att det här kommer att brinna. Brinna hett, skimrande och alldeles för kort. För sådan eld brinner fort. Den blir oundvikligen till aska. Men vi visste också i den stunden att vi inte kunde backa. Vad priset än kom att bli, skulle vi betala. För passion av den här sorten hittar inte alla människor. Alla får inte känna dess hetta, inte ens en gång i livet. Men vi fick. Den hade hittat oss och nu skulle vi ge oss hän.

Vandringen gick vidare från Gamla Stan. Solljuset och sommaren gjorde oss skygga. Inte inför varandra, men omvärlden fick inte riktigt plats i vår bubbla. På Djurgårdsfärjan höll vi varandra i handen och jag ville inte att färden skulle ta slut. Utanför Gröna Lund stannade vi för en billig måltid vid ett rangligt bord. På det bordet glömde vargen sin älskade handskar. Senare skulle han komma att se det som en symbol. Glömda handskar blev avskalat skydd mot känslor. Om vi sett udda ut vid strömmen var det inget emot vad vi gjorde på Grönan. Svartklädda Dystergökar som tappat sitt D. På Grönan fick vi utlopp för en hel del av den där uppdämda energin, elektriciteten vi gick och bar på. Vi stannade tills nöjesparken tystnade och vakterna sakta föste oss mot närmaste utgång. Vart skulle vi ta vägen nu?

Att åka till mitt radhus kändes allt annat än rätt. Mitt hem vara så nära förknippat med mitt äktenskap, och dit ville jag inte ta passionen. Rädd att förvandlas till den medelålders läraren mitt framför hans mörka ögon. Nej. Dit kunde vi inte åka. Och pengarna räckte inte till vandrarhem än mindre till hotellrum. Så vi fortsatte vandra. Djurgårdsfärjan tillbaka till Slussen och sedan Götgatan upp. På en av pubarna drack vi skummande Guinness och såg varandra djupt och länge i ögonen. Det bör ha varit gott om folk på puben en sen sommarkväll, men de kom aldrig in i vår bubbla. Att sitta och känna förälskelsen rinna genom kroppen. Att känna sig åtrådd av någon annan än den varmt älskade maken. Att åtrå någon annan efter nio år med en och samme man. Allt så nytt, spännande och okänt. Ensamvargen en mörk, mystisk hemlighet som väntade på att uppdagas bit för bit. Ut på Götgatan igen, upp mot Medborgarplatsen där uteserveringarna började tömmas på folk. En liten park, en gungställning. En första omfamning där i mörkret. Min fumliga kropp tätt mot hans. Borrade in mig i hans rock och ville uppslukas av hans väsen. Hm. Luktade han inte hasch? Äh! Vad gjorde det mig? Duktiga flickan, läraren och den äkta makan hade ju lämnat mig. Samtalet djupnade så där som samtal gärna gör när man sitter på varsin gunga i natten. I min fantasi hade vi redan köpt en liten etta där vid parken. Varför ha en stort radhus när man kunde bo nära varandra på 20 kvadrat? Jag skulle försörja vargen så att han fick frihet till sitt konstnärskap. Vad nu det var… Aldrig har jag varit så romantiskt dåraktig som jag var den sommaren. När kylan kom smygande och värmen i hans rock inte längre räckte till oss båda, gick vi in på Malmen där pianobaren fortfarande var öppen. De hade inte Guinness så nu fick det bli två glas av husets röda. Vargpappans pengar var fortfarande inte slut så vi kostade på oss en skål jordnötter. Mannen vid pianot fascinerades av vår uppenbara förälskelse och hur Lone Wolf fortfarande bar den nu slokande röda rosen. Han fick höra vår historia och spelade sedan bara musik som vi önskade. Aldrig har jag väl funnit en pianobar i ett halvhjärtat hotell så charmig, trevlig, varm och välkomnande som jag gjorde den natten. Övriga gäster lyckades tränga sig in i vår bubbla med sin sorgligt desperata jakt på kärlek och allt jag ville var att frälsa dem. Jag som hade alla svar på hur man hittar kärlek.

Rosen fick följa med när vi lämnade pianobaren. Vi gick tillbaka Götgatan ner, mot Centralen och en stunds vila på en träbänk. Eller, nej. Inte en träbänk, utan flera. Vi blev undanflyttade så snart en av oss slumrade till en smula. Undanflyttade, men inte utkastade. Förälskelsen stod troligen som en gloria runt oss och ingen kunde vara otrevlig efter att ha sett våra sömnigt glittrande ögonkast. Hans långa, tobaksdoftande fingrar i mitt hår där jag vilade mitt huvud i hans beniga knä. Hans varma vargögon som såg långt in i min själs irrgångar. Jag undrar vad vi pratade om, men minns att tystnaden aldrig blev pinsam.