Redan på senvintern det året hade det börjat spritta i mig men jag var fortfarande en alldeles gift och lyckligt medelålders tjugofemåring. Mannen och jag gjorde mysiga små utflykter och lärde känna våra nya omgivningar tillsammans. Ingen av oss hade ännu några vänner så när min chef bjöd oss på middag blev vi båda glada och tackade snabbt ja. Hon var tio år äldre än jag och levde det liv jag själv önskade mig tio år senare. Litet (men svindyrt) suterränghus i den fina förorten, två barn (en pojke och en flicka), två bilar och ett till synes lyckligt äktenskap. Hon var en stor kvinna med en glad mask och ett trassligt inre. En fantastisk utstrålning och den där förmågan att alltid få andra att känna sig sedda och välkomna trots att hon var ganska bitsk och tydligt tog ställning för sig själv i många lägen. En av dem man inte glömmer, en av dem man vill göra till lags, en stark och tydlig ledare, en av dem som får ens kinder att hetta tjugo år efter en befogad tillsägelse.

Eftersom vi bodde i grannförorten blev det bestämt att vi skulle sova över hos familjen i det lilla suterränghuset så att vi kunde dricka alkohol utan att behöva ta pendeltåg eller nattbuss hem. Vår förort var inte så trivsam att nattvandra i så det kändes skönt men en smula olustigt. Hon var ju ändå min chef. Just den detaljen tycktes vi alla fyra glömma någon gång efter desserten när kaffe med tillhörande drycker serverades. På köksbänken stod ett antal tomma vinflaskor och ljudnivån var lika hög som stämningen. Barnen tycktes vana vid kalas så de somnade i varsitt hörn av den stora soffan och bars så småningom ner till sina sängar. Även jag och min man hade behövt bäras. Vi var inte vana vid att bli frikostigt bjudna på alkohol och drack sällan mer än en flaska vin tillsammans. Den här kvällen blev det betydligt mer och när morgonen kom med en glatt kvittrande chef ”Jag slutar alltid dricka vid midnatt!” var vi båda mer döda än levande. Men det duger ju inte att sova bakfyllan av sig i chefens hus så det var bara att pallra sig upp. Upp och iväg till simhallen med hela den söndagskäcka familjen. Simhallen. Med barn. Och livets dittills värsta bakrus.