De flesta har väl mer eller mindre söndagsångest efter ett lov men jag kan lova att i familjer med diverse diagnoser är det än värre. I dag sitter vi framför varsin skärm och undviker kontakt. Förutom Sten som har varit en jobbhjälte även i dag. I morgon är det tillbaka till verkligheten igen och det med ett brak.

Kalle samlar urin hela helgen och den ska vi lämna på lab i morgon bitti. Sedan kör vi direkt till Lund för att Kalle ska få en så bra upplevelse som möjligt av blodprovstagningen. Om de varit mer empatiska/kompetenta (?) på vårdcentralen så skulle vi slippa sju mils extra körning. Suck. När det är avklarat hoppas jag få lämna Kalle i skolan och sedan köra till Eslöv för att simma. Om han inte ska till skolan så får han vänta på badet. Det finns gränser även för en chaufförmamma.

På eftermiddagen väntar årets hittills jobbigaste möte. Det är dags att träffa chefen för att prata framtid. Om jag visste vad jag vill och tror att jag klarar av vore det väl ingen match men jag har verkligen ingen aning. Jag saknar läraryrket men inte skolan. Jag saknar barnen men inte förskolejobbet. Jag är stresstålig som ett blödande magsår så var placerar man bäst mig??

Nej. Morgondagen är inte en dag att längta efter. Bara bilkörningen kan ta knäcken på mig. Om allt går som det ska blir det ca 155 km i Jotun. Tjo!