I morgon är det dags igen. Efter idogt (två dagar) tjatande och pratande med chef och alla jag fick tag i så fick jag till slut en läkartid på psykiatrimottagningen. Min sjukskrivning gick ut den sista februari och sedan dess har jag varit hemma på eget bevåg de 50% av min 50% tjänst det handlar om. Gårdagens plötsliga ångest är med säkerhet kopplad till detta läkarbesök. Dagen i dag har jag ägnat åt att andas. In. Och ut. In. Och ut. Nerverna knutar ihop sig i magtrakten och får tarmarna att krångla. Huvudvärken går inte att mota. Tunnelseende varvas med dimma. Helst vill jag lägga mig i fosterställning och låta Sten ta hand om allt. Inklusive läkarbesöket. Men vissa saker måste man göra själv. Så jag tar en Sobril, lägger mig i renbäddad säng intill min lillfis och lyssnar på ljudbok en stund. Sedan hoppas jag på den sortens drömfria sömn som bara benso kan ge mig. I morgon går jag upp, tar en dusch, äter frukost, klär på mig och biter ihop. För det är så jag gör. Jag kan bara hoppas på styrka nog att släppa lite på masken inför den nya läkaren men jag vet vad det kostar. Dessvärre kostar det ännu mer att inte släppa in henne bakom skyddsmurarna så jag måste försöka. Jag har gjort det förr. Alldeles för många gånger. Psykiatrin lämnar mycket att önska men kanske jag har tur än en gång. Kanske hamnar jag hos någon som ser mig. Snälla. Låt det bli så.