Gårdagens ångestattack kan närmast jämföras med vinterkräksjuka. Plötsligt finner man sig anfallen, angripen, sjuk. Och när det värsta är över infinner sig en matthet, en tom väntan på att orka leva igen. I dag befinner jag mig i ett tyst surrande vakuum. Att resa mig för att gå på toaletten blir oöverstigligt. Händerna på tangentbordet känns som tunga släggor. Ögonen är torra av tomt stirrande. Den här texten har tagit en kvart att skriva. Inte för att orden tar tid utan för att släggor skriver dåligt och svidande ögon inte orkar se. Dessutom krävs det en enorm viljestyrka för att hindra huvudet från att trilla av den tunna pinnen det sitter på.

I dag försöker jag jobba hemifrån. Det kanske går i eftermiddag. I morgon ska jag träffa en ny psykiater samt ha två möten. Hoppas vårångestsjukan släppt greppet då…