När våren spratt i hela min kropp. När blicken öppnades, ögonen sköt pilar. När stegen blev lätta och aptiten på mat ersattes av aptit på luft, liv, kärlek, sex, öppna eldar, Camel och svart kaffe. När jag kunde se dig falla och köpte dig en gul ros. När jag värmde mig i din famn men det var du som brände dig. När jag var. Jag.

I dag skymtade jag mig bakom en krök av vägen och plötsligt körde jag alldeles för fort för att hinna i kapp mig. I magen fladdrade vingarna från fjärran vårar och jag mindes. Hur det kunde vara att vara jag.

Så jag öppnade min bröstkorg och släppte in mig.

Då kom tårarna. Och de trillar än.

Det är svårt att inte bli bitter.