De kunde jag vara utan.

Simningen har fallit ur rutinerna. Utan rutiner mår jag sämre om jag redan innan mådde dåligt. Men i dag skulle inget hindra mig. Och jag kom iväg. Med en ångestklump som bara växte ju närmare badet jag kom. På parkeringen fick jag stanna upp en stund. Messade Sten och försökte andas genom ångestdimman. Tvingade kroppen att ta över och benen styrde snällt in i omklädningsrummet. Tunnelseende och halvdöv. Skakande ben och hårt sammanbitna käkar. För vad? För att göra något jag gjort ett par gånger i veckan de senaste två åren.

I vattnet. Bara två andra på motionsbanorna. Dyklektioner på en bana och skolklass i resten av bassängen. I vattnet. På rygg. Andas. Tryggt, bekant, skönt. Simmar några varv och kroppen njuter. Känner ångesten blandas ut med vattnet. Det kommer fler motionssimmare. Fortfarande skönt. Jag hittar flow och kopplar sakta av.

”Ibland måste man faktiskt koncentrera sig när man simmar!!” Jag har simmat på en surtant. Nuddat henne med baksidan av min vänsterhand. Och bett om ursäkt, försökt få stopp på kroppen innan hon kommenterar med brinnande blick. ”Ibland måste man faktiskt koncentrera sig när man simmar!!”

En vanlig dag hade jag undrat vad det är med folk egentligen, tänkt att du ska vara glad att jag inte slog hårdare lilla tantilutta, lett stort och simmat vidare. Hyfsat oberörd.

Nu fick jag ägna resten av timmen i vattnet åt att tänka att jag har lika stor rätt till plats i bassängen som någon annan har. Hennes ord ältande i skallen som ett envist surrande. Och varför? Jo, för när jag redan hade så stor ångest i botten så blev hennes ord en bekräftelse på vilken dålig människa jag är. Och vem vill vara en dålig människa?