För första gången på tre evigheter klarade jag av att veckohandla utan ångest. Helt otroligt. Skulle just köra hem med Ville och all mat, kände mig rusigt glad. Påpekade detta för Ville och vi var glada tillsammans. En stund. En pyttekort stund. För minsann om inte storebror skickade mess som fick luften att gå ur lyckobubblan. Fan, jävlar. Tajmingen kunde inte varit sämre. Jag ”löste” detta genom att skrika och svära åt honom en stund när vi kom hem. På så sätt höll jag allt det ledsna på avstånd och kommer att hitta tillbaka till glädjen fortare. Men det kostar på. Jag har gjort storebror ledsen och lillebror orolig. Fy blä vad livet är nyckfullt. Som vore det bipolärt…