När jag simmade mina längder i en stimmig bassäng i dag tänkte jag på hur välsignat det är att jag är i grunden lycklig. Den innersta känslan i mig är en tryggt inbäddad, stillsam lycka. Hur hade jag mått utan den?

I morse vaknade jag låg och ledsen, gick och lade mig efter frukosten, vaknade låg och ledsen igen. Sedan körde jag till vårdcentralen och fick träffa en ambitiös AT-läkare som gjorde sitt bästa för att hjälpa mig med migräneländet. Eftersom jag äter litium är värkmedicinering lite klurigt och det jag till slut fick utskrivet innebär en ökad risk för serotoninsyndrom, ett mindre kul tillstånd, men risken bedöms som så liten att det är värt att testa medicinen ändå. Ännu tröttare än innan fixade jag mina två timmar på expeditionen med flyttbestyr. Väl hemma blev det en timme på uterumssoffan.

Fortfarande låg och ledsen körde jag sedan till simningen. Och tänkte att det är för väl att jag har det så bra så att jag har råd att må dåligt.