Rabarberpajen stod i ugnen. Grannarna skulle komma klockan sex, men de var lite sena. Kalle var tjugo månader och vi hade bestämt med farmor att hon skulle ta hand om honom när det var dags för lillebror (nej, vi visste inte säkert att det var en pojke vi väntade, men med Sten som pappa kan man vara ganska säker på det) att komma till världen. Min stora mage kändes precis som vanligt, trots att det var ett par dagar efter beräknat datum och när grannarna kom gående längs vägen såg vi fram emot en trevlig kväll tillsammans. Ett snabbt toabesök innan de knackade på dörren, och en svag knäpp kändes i magen.
Vi satte oss till bords och började fika. Pang! Som den berömda blixten från en klar himmel, skar en stark värk genom min kropp. Jag tittade på Sten och visade att det var i gång. Skrattande sade han ” Ja, vi hinner väl äta upp pajen innan vi kör.” Och där! Kom nästa värk. Ännu starkare slet den mig mitt itu och plötsligt blev det fart på både man och grannar. Kalle skulle ju till farmor och vid tredje värken fick den ena grannen klä på honom  samtidigt som den andra stackaren försökte sätta tens-plattor på min rygg och Sten plockade ihop det sista till väskorna. Kalles packning och förlossningsväskan som var laddad med godis.
Grannarna körde Kalle till farmor. Jag insåg att det inte fanns någon möjlighet för mig att sitta i bilen, så jag ringde ömsom kvidande, ömsom gallskrikande till 112 och bad om ambulans. De hörde att jag menade allvar och skickade en ambulans och en bil med läkare. När de väl var på plats, jag tror att det tog ca tre veckor eller tjugo minuter, lyckades jag med hjälp baxa mig på plats på båren. Bara för att tvingas vända på hela valen när läkaren kom på att det inte var mitt huvud hon ville ha koll på.
Färden till sjukhuset minns jag bara som en enda lång värk. Eftersom
Sten åkte i bilen efter, bestämde jag mig för att göra allt i min makt för att inte föda i ambulansen. För att klara detta krävdes en jävla viljestyrka och en hel massa oljud och svordomar. När vi så till slut var på plats i en förlossningssal slppnade jag av och skrek ut order om lustgas. Antar ett det bara var syrgas jag fick, men vid det laget hade jag slutat föda barn. Jag tyckte att jag gjort mitt och att personalen gott kunde ta över. Men det gick de inte med på, och jag pressade ut mitt andra barn på ren trots.
Två timmar tidigare väntade vi på grannarna, och nu var jag tvåbarnsmamma.
Olle visade sig snabbt vara en mycket mild liten pojke. Redan under hans första levnadsår fick han det kärleksfulla smeknamnet familjens buddha. Kärlek och godhet har från första stund strålat ut från honom, trots att hans entré i tillvaron var en smula brysk.