Sedan den 18 november har jag vetat att den 30 maj ska min framtid skrivas om. Det är möte med FK, arbetsgivaren och läkaren med målet att jag ska vara friskskriven så snart som möjligt. Den senaste veckan har tankarna kring detta upptagit en hel del tid men det var först i dag som ångesten tog stryptag. Nu vill jag bara lägga mig i ett svalt hörn och vänta. Vänta på ork, kraft och mod. Men mitt livsuppdrag som mamma vinner över det mörka och än sitter jag upp.

Jag vet inte hur mycket jag egentligen kan förbereda inför träffen nästa tisdag. Men jag har bestämt mig för att försöka få fram hur mitt liv äntligen fungerar på en skälig nivå. Förklara hur det var många, många år sedan jag upplevde den här sortens balans. Jag har inte varit hypoman på väldigt länge och det tar jag som ett tecken på att stressnivån äntligen är hanterbar. Jag vill förklara att jag mår i grunden bättre än på väldigt länge och att det känns som en mycket dålig idé att göra en för mig stor förändring. En förändring till det sämre, något annat kan jag inte efter sju år i sjuksvängen inbilla mig.

Men jag förväntar mig inte att bli hörd. Lyssnad på – ja. Hörd – nej. För i ärlighetens namn – hur ska dessa människor som inte känner mig veta vad jag klarar och inte klarar när inte ens mina nära förstår fullt ut? Läkaren har jag träffat en gång. Det var hon som pratade mer som en arbetsförmedlare än en psykiater. Handläggaren från FK har jag pratat med i telefonen under cirka fyra minuter i bilen. Jag minns inte ens hennes ärende. Chefen är chef. HR-strategen är arbetsgivare. Jag har med mig mitt fackliga ombud och med henom känner jag mig i alla fall helt trygg.

Åt helvete med ångest!