När Jehovas vittnen smyger på tomten och letar efter ingången kan man möta dem på trappan. Mer än gärna iklädd endast tunt, kort, slitet nattlinne med boppsarna hängande fritt under. Det smutsiga håret på ända och solskygg blick pga huvudvärk som kan tolkas som bakfylla för de som inte vet att man var på Liseberg och undvek att dricka för att slippa kissa så förbannat ofta dagen innan.

Så kan man skrattande kommentera sitt eget utseende och nämna klassresa åk 9. Då kan det hända att det manliga vittnet snabbt bläddrar fram den lilla broschyren om nyckeln till ett tryggt familjeliv. Med snabba, hungriga blickar mot ytterdörren in till huset där de stackars barnen befinner sig. Här är helt uppenbart en familj som behöver räddas.

Men. Skräcken inför den märkliga kvinnan på trappan gör att han snabbt rabblar några floskler och något bibelcitat medan det kvinnliga vittnet backar lååångsamt, lååångsamt mot den väntande bilen.

Det blir intressant att se vilken väg de väljer framåt. Har jag skrämt bort dem för gott med min blotta uppenbarelse eller, mer troligt, ska de nu rädda en familj i Paradiset Rävetofta?