M är i dag en mycket förvirrad och rentav en smula orolig psykiater. Tisdagar 13-14 har hon telefontid men i dag var tiden bokad för återbesök. När hon väl fixat över telefonen till en sekreterare och ska hämta sitt återbesök sitter inte mindre än fem personer i väntrumsgruppen och hon kan inte ens se sin patient bakom alla andra. ”Finns Lina här?” frågar hon tveksamt, varpå alla fem reser sig och följer efter henne in i det lilla rummet. Ängsligt undrar hon vad alla gör där medan de intar alla stolarna och ser lite uppfordrande på henne. ”Vad är meningen med detta?” dristar hon sig till att fråga och får svar av en av kvinnorna. Ett avstämningsmöte. Jaha. 

Ja. Dagens möte började en smula vimsigt. Men vartefter alla hade sina roller klara för sig så gick det bättre. Jag orkar inte gå in på detaljer men de beslut som fattades känns bra. Eftersom jag är ”för ung” för att jag ska bli beviljad mer sjukersättning så är det bara att gilla läget och försöka få till det så bra som möjligt. Och den viljan fanns hos alla i det där lilla rummet i dag.

Nu har jag sommaren på mig att vänja mig vid tanken på fler arbetsuppgifter och mer arbetstid. En långsam upptrappning med 25% (fem timmar i veckan i mitt fall) under hösten och nytt möte i november. Gott så.

Utmattad är min hjärna. Trött min kropp. Nu kaffe. I morgon ledigt.