Det klirrar tyst när bitarna av mig trillar mot golvet. Det dunsar tungt när själens spillra landar. Jag ser mig. Försöker nå mig. Trasig. Det finns kraft men vart tog den vägen? Vem tröstar mig när ingen hör tysta skrik?

Jag går längs gången i växthuset. Trasig trampar jag på bitarna av mig själv. Ler ansträngt. Pratar för högt. Desperata blickar på blommorna. Blommorna. Alla blommor. De som brukar ge mig glädje och frid hånskrattar. Hur ska jag ta mig ut? Hur jag komma hem? Hur ska jag hitta alla bitar av mig här bland blommor, vattenslangar och människor?