Den 18 mars skrev jag:

Min längtan är inte värme, inte sol. Den är inte filtar och termos på stranden. Den är inte nyklippt gräs eller jordiga fingrar. Den vill inte stora upplevelser, ändlösa intryck.
Jag längtar till Söders gator och de glada tjuten från Grönan. En långsam vandring genom Fotografiska, en räkmacka och ett glas vitt. Frisläppt sex i ett Moulin Rouge-inspirerat hotellrum med den ende man jag älskat i snart tjugo år.
Mina fötter längtar ljummet trä och varm sand. Min kropp längtar saltvatten och vågor.
Min längtan är några nätter i en liten stuga. Mina söner, några lådspel, ett korsord, en promenad längs vattnet, improviserade middagar och långa frukostar på trasiga träbänkar.
En konsert på Sofiero. Churros och oväntad mat på Malmöfestivalen. Långa, ljusa kvällar i uterummet. En timme i skuggan på rygg i hammocken. Islatte, hallon, halstrad saltströmming, grillat med ramslöksås. En ljudbok och regnets svala smattrande mot plasttaket.
Snart. Snart.

Konserten på Sofiero fick bytas mot ett fantastiskt bröllop med fest på Sofiero Gård och ett besök av finaste vännen Ulrika (som var här när Laleh spelade och jag hade nog inte haft råd…). Malmöfestivalen väntar men vi fick en fin kväll på Landskronakarnevalen. Churros fick jag på en marknad. I övrigt kan jag nöjt pricka av allt från min lista av sommarlängtan. Med andra ord – min sommar så här långt har varit ljuvlig. Vädret har passat mig fint även om det känns lite snopet med solbristen. Vi har badat i havet många gånger och jag har simmat många sköna kilometer i bassängen i Röstånga. I morgon börjar jobbet men på torsdag åker jag med tonåringarna till Göteborg för hotellhäng, Liseberg och kanske Universeum.

Jag är en lyckligt lottad lyckligt älskad lycklig kvinna.