I somras fick Ville en inbjudan till uppstartsläger med simningen. Lägret skulle vara i slutet av augusti och jag avvaktade med att anmäla Ville. För ett par veckor sedan kom en påminnelse om att anmäla till lägret men eftersom jag var säker på att jag redan anmält Ville lät jag den ligga i inkorgen. Så när helgen för lägret (den här) närmade sig tyckte jag att det var lite märkligt att jag inte fått någon bekräftelse. Kollade utkorgen och konstaterade att Ville inte var anmäld. Pratade med Ville för att kolla så att han verkligen ville på lägret (inte riktigt hans grej det där) och jo, det ville han eftersom en kompis skulle med. Mejlade, bad om ursäkt för min sena förfrågan, men var Ville fortfarande välkommen? Inget svar dag ett. Inget svar dag två. Dag tre (i går) fick jag Sten att ringa den som skickat inbjudan. Jo. Ville var fortfarande välkommen. Gött!

Vi skulle köra halv två i dag. Så vid halv ett började vi packa. Sovsäck, lakan, kudde, necessär, kläder… Jag med min packningsångest, migrän och mitt pissmående var en s.m.u.l.a lättirriterad men vi fick ihop det. Och där någonstans brast det för Ville. Tårarna kom och ilskan på en irriterad mamma byttes i trötthet. Så liten. Så trött. Så ledsen. ”Jag orkar inte”. Och jag som anser att fritidsaktiviteter ska vara i första hand roliga tog honom i min famn och han bestämde sig för att stanna hemma.

Men kul att ringa och säga det. När man just tiggt till sig en plats trots att det inte fanns sängar till alla. Kul att må så här och ha telefonfobi i det läget.

Så jag bad Sten. Inte helt lätt. Han har sitt. Men han gjorde det. Han ringde. Fick inget svar. Lämnade meddelande på telefonsvararen.

Fy fan vad jag tycker illa om att inte vara den sortens förälder som roddar sådant här utan återkommande misslyckanden.

Nu tar jag en migräntablett och sover bort den här dagen