”VIIIILLEEEE!!!”

Ingen hör mitt desperata skri efter min minsting. Paniken lurar under ytan och den måste ut. I ögonen har tårarna redan tagit över och jag torkar halvhjärtat bort dem för att se vägen framför mig.
Det har gått fyrtio minuter sedan skolbussen blåste förbi hållplatsen där jag väntade. Jag har försökt nå skolvärdinnan utan att lyckas. Jag har väntat för att se om bussen vänt i Knutstorp för att Ville missat att säga till att han ska av. Och jag har funderat över varför han inte letat reda på en telefon och ringt mig. Som jag undrat. Till slut har jag kört mot Svalöv för att leta efter mitt barn. Det är där, på väg mellan Källstorp och Svalöv mitt skri ekar i bilen.

När jag svänger in på skolans parkering och ser honom. Ser. Min lille. Min älskling. Och vet att jag snart får ha honom i min närhet igen. När jag pustar ut. När jag ser hans ledsna blick. Stannar tiden.

Ett enkelt missförstånd och en sedan tidigare borttappad telefon. Det var allt som behövdes för att vrida oss båda lite ur led. Ville har suttit under ett träd och väntat i en och en halv timme (han slutade 45 minuter innan bussen gick) och jag har haft svårt att andas en lång stund. Min migrän blossade upp igen och Ville är jättetrött. Så. Det blir ingen simning. Det blir familjetid i stället. Kärlek.