På onsdag blir min äldste son myndig och jag tittar igenom lite bilder. Inte för många – det blir överbelastning i systemet då. Men några få klarar jag av. 

Jag har tidigare reflekterat över hur väl jag känner mitt eget utseende i dag jämfört med för bara några få år sedan. Selfiesarnas fel. För det var rätt skönt att lalla runt utan att ha full koll på varenda dubbelhaka, fläck och sneda leenden. Att det dessutom var jag som höll i kameran vid 99 av 100 fototillfällen gör den här bilden till något av en raritet.  

Familjen på bilden är på studentuppvaktning och består av en nästan helt rakad Sten, hans som Tobias som bodde hos oss vid den tiden, en Lina med vidhängande gravid- och ammandekilon, flätor och Bismarck i guld, liten Olle tryggt på pappas höft och orolig Kalle med mammas händer i sina. 

Det märkligaste av allt är frånvaron av Ville. Att tänka att vi var en hel, fin familj innan han ens fanns, det känns skumt och är svårt att greppa.