Den 16 november har jag nästa avstämningsmöte med FK, läkare, cheferi. Eftersom psykvården är i fritt fall så ringde jag härom dagen för att kolla så att jag kommer att få en läkartid innan dess. Min sjukskrivning går ut den 15 november och att sitta på möte med alla inblandade utan att ha träffat läkaren först är omänskligt. Förra mötet trodde läkaren att det var ett återbesök med bara mig när hennes rum plötsligt fylldes av folk och krav. Med detta i tanken kollar jag med psykiatrin om allt är i ordning inför den 16. Människan jag pratar med kan ”inte se något möte inbokat men det kan bero på olika system”. Finfint. När jag frågar om jag kommer att få en läkartid innan mötet svarar hon ”du är lagd på bevakning för en tid nu i augusti”. I augusti? Den 25 september… Och samtalsstödet jag anses behöva är det nu snart två år sedan jag fick senast.

Avstämningsmötet i november blir det tredje för den här omgången. Även handläggaren från FK blir den tredje. En handläggare per möte. Jodå.

Ja. Det finns de som är sjukare än jag. Ja. Det finns de som har det värre. Ja. I dag är jag trött på det mesta.