För några år sedan hamnade Sten och jag i en liten motdemonstration när SD försökte göra sina röster hörda i ett hörn av Stora torget i Malmö. Antalet poliser som skyddade dem och deras rätt att höras var direkt skrämmande. Inte poliserna i sig, utan det faktum att de var där för att skydda några få idioter mot oss andra farliga samhällsmedborgare som inte gjorde något annat än att störa luftrummet så att SD inte hördes. Hela situationen var absurd.

Att i dag läsa om hur Göteborg tvingas mobilisera mot nazister gör mig rädd och orolig men mest av allt höjer det mitt blodtryck, adrenalinet pumpar och jag vill på riktigt slåss. Jag vill stå mitt emot de stackars intelligensbefriade puckon som tror att de vet tillräckligt om livet för att hata så. Jag vill stå mitt emot dem och vråla ut min frustration. Jag vill släpa dem i gruset ända till krig och elände. Jag vill visa dem trasiga barn och gråtande vuxna män.

Kanske är det lika bra att jag valt att stanna i lilla Svalöv i dag. Men jag har en röst. Och den tänker jag fortsätta använda.