Den här hösten har gått ut hårt mot mig. Lilltån värker och den elfte september skrev jag första gången om evighetsförkylningen. Det är tre veckor sedan och jag är fortfarande inte frisk. Olle har det likadant och han kämpar hårt med sina långa resor till och från skolan. Jag tvingas ta det lugnt och det är det sista jag vill just nu. Jag vill åtminstone kunna simma eller promenera. Men icke. Yoga på stol har varit det enda jag gjort förutom en halvtimmes plågsam simning i fredags. Tills i dag då jag minsann körde ett långsamt pass med både stående och sittande övningar. Så skönt!

I eftermiddag ska jag besöka en skola tillsammans med en av mina kollegor. Det ser jag fram emot. I övrigt har det trillat in ett par medlemsärenden. Våra lärare mår inte så bra som de förtjänar. Det är ett viktigt uppdrag jag har, minsann. Tur det när kroppen strejkar, psyket fladdrar oroligt och självkänslan gått och gömt sig.