Det hopar sig på jobbet. Som vanligt – allt eller inget. Nu är det allt.
Det är tufft här hemma.
Det är oktober och mitt psyke vill gå i ide.

Så jag säger till Sten.
Jag kan känna i kroppen hur jag sjunker.
Jag säger till Sten.
Det är obehagligt. Jag vill inte vara med. Inte just nu.

Och min kropp svarar.
Och jag tillbringar resten av kvällen på toaletten.
Och tårarna rinner i kapp.

Jävla skit.