Ja.

1988-1989: Här har jag mina första skov utan att veta om det. Jag tänker att det hör tonåren till. Mina föräldrar är tämligen frånvarande och mycket händer i mitt liv i övrigt. Det deppiga för mig in i gothen och där trivs jag än i dag. Korta perioder av hypomani gör mig virvlande och kreativ. Jag anar att jag är mer än jag tror och kraften lyfter mina vingar. Tills mörkret dånar in och gömmer mig igen.

1997: Några månader av galenskap ger mig erfarenheter jag inte vill vara utan och ärr som fortfarande kliar. De här månaderna har jag skrivit mycket om och jag är inte färdig än. Så mycket behöver bearbetas, vissa händelser och känslor måste ältas, andra glömmas. Jag träffar en företagsläkare som missar diagnosen och skriver ”erogen stress” i läkarintyget samtidigt som han säger ”Vi skriver av det på ungdomskontot,”

1998-2004: Några missfall skickar mig i ganska omärkbar depression. I den stannar jag under de år tre ljuvlingar föds och ammas. Oxytocin och bebisfötter håller mig över ytan och livet är fint. Men jag vågar ingenting. Oro och tyst ångest.

2005: Jag jobbar igen och stressen ökar. För allra första gången tar jag själv kontakt med vården med orden ”Jag mår inte bra.” Citalopram och en klapp på axeln blir resultatet.

2010: Stressen på jobbet är outhärdlig. Jag kämpar, kämpar, kämpar. I februari får jag min första större panikångestattack men fortsätter jobba. I mars tar det stopp. Jag vill skrika på mina elever och går hem för att inte komma tillbaka. Läkaren på vårdcentralen säger ”Det här är för stort för mig.” och remitterar mig till psykiatrin. Någon gång under våren får jag min diagnos. Bipolär typ 2. Där och då fick min resa en ny vändning. Min resa, inte mitt liv. För bipolär har jag varit längre än så.