Det är fan orimligt att behöva ha sådan här ångest. Kanske går hela jag upp i atomer. Kanske slits jag bara i små, små stycken. Något måste hända. Det här är olidligt. Mina vanliga ångestdämpare finns inte att ta till i dag. Jag kan ju inte bryta mig in i simhallen och kroppen v.ä.g.r.a.r yoga. Tröstäter men det är kontraproduktivt. Återstår att slå mig själv på armar och ben. Klösa huden arg. Eller ta en Sobril.