Varför har jag sådan ångest? Den klämmer ihop mina lungor. Den tvingar ner mig i mörker där jag inte kan leva fritt. Den vrider mina tarmar, den får mina fingrar att domna. Den sprider sig över huden och blir till rastlös klåda. Jag blundar och försöker tänka mig bort men hittar bara till ställen där jag inte vill vara. De negativa tankarna tar över samtidigt som mina domnade fingrar försöker låta bli att klia sönder eksemet i ansiktet. I stället hittar de håret. Å, vad jag vill dra mig i håret. Vad jag vill klösa och slå.

Så ploppar läkarens ord upp ”Kan du inte hitta på något annat att ta till när ångesten blir för stark? Du kan väl köpa en sådan där boxningsboll att slå på.”. Jo men visst. Att jag inte tänkte på det själv. Jag undrar vad hon säger till de som skär sig. ”Kan du inte köpa en skärbräda för att dämpa din inre smärta, lilla vän?”