När jag läser igenom lite av det jag skrivit om månaderna i mani så spritter de till i mig. Resterna av den vilda, fria kvinnan med glöd i blicken och brinnande kol under de bara fotsulorna. Hon om så självklart tog för sig av livets varje andetag. Hon som dansade barfota på Stockholm Water Festival och badade naken i sjön intill radhusområdet. Hon som sov på solvarma klippor på Djurgården och vakade in morgonen på en träbänk på Centralen med en röd ros i famnen och huvudet i knät på en övervintrad gotare från Göteborg. Hon som drack män och deras törst som vore de tequila med salt och citron. För det är det jag vill minnas. Det andra. Svider fortfarande, mer än tjugo år senare, som det oläkta sår det är. Orolig sömn efter dygn av vaken galenskap. Hungern som dödades av sömnbrist och adrenalin. De blanksvarta djupen som ekade evig tomhet och bottenlös ensamhet. Alla trasiga hjärtan. Alla jag lämnade bakom mig likt krossat glas under mina svedda fotsulor.

Om jag ska fortsätta fungera som människa, mamma, partner, allt det jag vill vara, så måste jag minnas. Om inte allt så i alla fall tillräckligt för att längtan efter mani och hypomani ska tystas. Men ibland. Vill även jag slänga medicinerna i elden och få vara den jag egentligen är. I svart och vitt.