Men det vill sig inte riktigt.

Besöket hos psykiatern gick bra. Om man med bra menar att hon förlängde min sjukskrivning ytterligare tre månader. Men efter det vore det ju bra om jag jobbade mina 20 timmar i veckan igen… Om inte annat så för att nollställa mig hos FK och få tillbaka en bättre sjukpenning och så småningom betald semester igen. Men jag är inte redo för det än och det fick jag förståelse för.

Det om gör det svårt att slappna av är att själv besöket var så märkligt. Eller inte märkligt, egentligen, hon gjorde som hon alltid gör och som läkaren jag hade innan henne också gjorde. Hon satte sig i fåtöljen mitt emot mig och började prata om ditt och datt. Om mina barn, om mitt jobb, om lärarbristen och hur skolan har förändrats, om sin egen skolgång, om mitt engagemang i olika frågor. Och jag vet ju sedan innan. Att så här gör de. För att få koll på hur man mår bakom fasaden. Och mycket riktigt så rycktes jag med i samtalet och fick färg på mina annars så trötta kinder. Mot slutet konstaterade hon att jag inte är ”förlångsammad” utan har ”ett snabbt intellekt”. Jo, man tackar. Extra skönt att hon trots det kan se att jag inte mår helt bra och att jag kunde gå därifrån med tre månaders respit och fortsatt lugn i livet.