Det är efterlängtad fredagskväll. Huset är fyllt av kärlek och värme. Jag har en finfin helg att se fram emot. Väskorna är packade och tonåringarna är glada. Min kropp har simmat och duschat länge och väldoftande i ett öde omklädningsrum. Jag är en lyckligt lottad lycklig kvinna.

Och trots det stiger ångesten till knappt hanterbara nivåer. Händerna skakar lätt och illamåendet sköljer över mig. Underläppen darrar i kapp med andningen. Jag kan inte se framåt med glädje. Jag finner ingen ro i stunden.

Ibland. Hatar jag. Min sjukdom.