Det var anledningen som gavs när (det enligt alla oss inblandade mycket lyckade) försöket med skoltaxi till Kalle lades ner. Det är inget jag kan bestrida, inget jag har kraft att dra i. Jag fick också det (på riktigt) mycket välmenande rådet att söka färdtjänst för honom. Men det har jag inte orkat ta tag i. Det handlar om tre månader och innan jag ens har formulerat ansökan har väl halva tiden gått. Det är just sådana saker om suger all must ur mig. Att försöka förklara för okända människor bakom en skärm hur mitt barn mår, vad han har för svårigheter och hur det påverkar honom och familjen. Nej. Det utsätter jag mig inte för när chansen till önskat resultat är så minimal. Så här sitter (och ligger) vi nu, två veckor senare. Kalle har inte varit i skolan en enda dag (vad min trötta hjärna kan minnas) sedan dess. En halv dag i annan skolan har han fixat, men inte heldagen som varit inplanerad och ombokad ett par gånger. Har han gett upp helt nu? Eller finns det en smula hopp att dra i? Jag väljer att leta efter den sköra tråden. Jag väljer att inte ge upp. Men det är ett val som kostar på.

Älskade unge.