Bilresan upp i fredags var gräslig. Min mage krånglade och jag fick stanna lite här och där. Efter en trevlig paus i Växjö (köpte två klänningar) fick Jotun för sig att börja knacka. Och det har hon gjort sedan dess. De 35 milen kändes evighetslånga och när jag väl kom fram var jag en liten pöl av trötthet.

Men så fick jag den där kramen. Den som varit min målbild sedan resan bestämdes. Min alldeles egen pappakram. Å, vad jag älskar min pappa! Och varje eländesmil var som bortblåst.Vi fick många fina timmar tillsammans och jag är så glad att jag tog mig iväg. Glad och stolt. Stolt över att ha övervunnit tonvis med ångest för att nå målet. Eftersom jag trots allt tog mig hela vägen fram var ångesten inför hemresan lindrigare. Jotun fortsatte knacka med magen höll sig lugn. Jag lyckades köra ända till Älmhult utan att pausa och efter en timme på IKEA gick det lätt att fortsätta hemåt. Väl hemma väntade fyra kramar och ett varmt uterum.

Söndagsångest göre sig icke besvär.