Den där vänstra foten. Den som fastnade i ett hål i gräsmattan på campingen för två och en halv vecka sedan. Den som blivit så mycket bättre att jag inte lindade den över helgen. Den som varit lindad under jobbveckan. Den dom var lindad efter badet i dag. Ja den vänstra foten. Den stukade, lite ledsna men hoppfulla. Den tog stryk i dag när jag inte såg en betongkant vid disken på campingen och snubblade till lite. Den som var så svag att den inte kunde ta emot stora starka resten av kroppen. Den som vek sig och lämnade mig på rygg och rumpa under diskbänken. Den. Vill inte vara med mig längre. Den vill vara så lång bort, så högt upp som bara möjligt. Och det värsta är att den hotar med att tvinga mig att stanna hemma från jobbet i morgon.

Muttrar och känner mig klumpigare än på länge.