I varenda flöde möts jag av hyllningar till alla mammor. Och det är fint och kärleksfullt. Det är tårar och varma minnen av mammor som inte längre finns. Det är blombuketter och presenter från barn till alla oss lyckligt lottade. Och så får det gärna vara.

Men jag väljer att stanna upp och skicka mina tankar till alla er som inte blev mammor trots att det var den högsta önskan. Till alla er som kämpar för att bli med barn. Till alla er som gråter varje gång mensen kommer. Till alla er som inte kan adoptera. Som inte får. Som inte har råd. Till alla er som inte hittat kärleken trots att den fyller er av längtan.

Ni finns runt omkring mig och jag kan se er glädjas åt min lycka, åt mina barn, åt min välsignelse. Men jag kan också se den lilla skuggan av smärta som drar förbi. Vid minnet av ett barn som inte finns. Vid tanken på ett barn som inte kom.

Solpussar till er. Ni är lika fantastiska som vilken mamma som helst.

Och solpussar till er som inte vill bli mammor. Ni är lika fantastiska som vilken mamma som helst.