Nu har jag kämpat i snart en timme med att reda ut och hålla kvar tankar. Man kan tro att något stort är på gång men allt jag ska göra är att ta mig till Malmö för ett möte i morgon. Jag ska äntligen träffa min lilla grupp med ordförandekollegor för en stunds handledning. Det som får tankarna att fladdra är den till synes enkla resan dit. Jag hittar. Jag har kört samma sträcka ett otal gånger. Jag vet var jag ska parkera och jag vet ungefär hur lång tid det tar härifrån och dit. Det jag inte kan veta i förväg är hur trafiken ser ut. Inte heller det bör utgöra något problem då det sällan handlar om långa förseningar och jag har ju mobiltelefon, två till och med, och är kapabel att ringa och anmäla mig försenad. Men som jag får kämpa. Med att räkna ut först hur dags jag ska köra och sedan hur dags jag ska gå upp. Som om jag inte vet hur lång tid jag behöver för att göra mig i ordning på morgnarna…

Men så här är mitt liv. I perioder. Korta perioder, långa perioder.

Nej, det syns inte på mig att jag är sjuk. Nej, jag känner mig inte sjuk. Men jag känner mig liten. Förvirrad. Och trött långt inne i det innersta.