Så kom den då till sist. Dagen då Kalles fd klass tar studenten. Nu firas det vilt och glatt medan Kalle sitter i sitt rum framför dator och fläkt.

Det blev inget firande för Kalle. Han tog sig inte igenom gymnasiet. För att skolan inte lyckades. Kalle gjorde sitt bästa för det mesta. Och jag. Gjorde mitt bästa för det mesta. Skolan gjorde sitt bästa på pappret men aldrig, säger aldrig, i verkligheten. Som jag har krigat för att få dem att förstå. För att få dem att lyssna. För att mitt barn skulle få det han hade rätt till – en skolgång anpassad till hans funktionshinder och behov. En sak gjorde de rätt – de fixade skoltaxi och då kom han i väg. Men den plockades raskt bort och med den Kalles skolgång. En ynka liten månad innan studenten lade man ett papper framför Kalle och sade ”skriv på så slipper du oss”, det var i alla fall det jag hörde. Han skrev på. Och nu har vi sommarpaus från allt vad skolor heter.

Ja. I dag är jag bitter. Min son borde ha fått ta studenten med tre års riktig skolgång i ryggen. Jag borde ha fått vara en av alla de mammor som svettar sig igenom denna fredag. I stället vilar vi i väntan på höst och nya utmaningar, nya krav, nya nederlag och förhoppningsvis nya framgångar.

Kalle – du är så jävla bäst!