Det var min fristad. I den stora salen där rökning var tillåten och självklar var väggarna täckta av håltegel och stolarna fyllda av alternativa motalabor. För arton kronor fick man lyxbaguetten med ost, skinka och räkor. Kaffet var svart och påtår, tretår, fyrtår…gratis för stammisar. Camel med filter kostade sexton pix i kiosken vid busstationen intill.
Jag ville så mycket men visste inte vad. Inte heller visste jag att min bipolära sjukdom just vaknat. Vilse. På förmiddagarna släpade jag mig med stor motvilja till stadens gymnasium. Min samhällsklass var präktig och pastellfärgad. Jag var svartklädd och ville vara min egen. Så snart jag vågade lämna skolan för dagen tog jag bussen till caféet. Där fanns de andra. De som, liksom jag, inte platsade i samhällsboxen.
Där fanns F, basisten som jag hade en kort fling med. Han vars tunga smakade hasch. Där fanns Fotografen, han som plåtade mig och min korta vän D med kvastfrisyren. Där fanns hans flickvän. Hon, den ouppnåeligt vackra, i svart hår, svarta kläder. Där fanns J. Långe, vilsne J som promenerade vart han än skulle. Han som älskade mig på djupet. Som jag inte vågade släppa in. Som jag vandrade längs Vättern med medan jag försökte reda ut livet. Där fanns M, den vilda med vassa kommentarer och en synligt ärrad själ. Där fanns E som ville sjunga som Sam Brown. Och där fanns min egen M, min älskade vän och syster i livet. Alltid där när jag behövde henne, alltid på egna äventyr, alltid sårad och utnyttjad. Där fanns N, den stora, vackra med längtan till Ryssland och Vaya con Dios i bandspelaren. Där fanns B, han som levde på ris och påsbea. Han som tog sitt sökande på allvar och blev buddhistmunk. Där fanns andra jag inte minns namnet på, de jag inte minns mer än som skuggor i stolarna kring de runda borden.
Ibland när jag kom dit var det fullt vid våra bord. Ibland helt tomt. Men om ingen var där när man kom så hade man snart sällskap. På somrarna drog vi vidare till Vättershall i Varamon där det serverades öl och glada skratt. Livemusik en gång i veckan. Resten av året ordnades Café Blues på Folkets hus där även fiket låg. Jag har dansat på borden med Totta Näslund och njutit de lokala banden som kunde spela Dylan, Marley, Cornelis eller egna låtar. Jag har längtat efter att basisten F skulle gå av scenen och kyssa mig. Jag har blivit kallad gothprinsessa av en okänd, vacker man.
Och jag fann en tillhörighet. Vänskap av den sort jag är bäst på, den flyktiga men djupa.
Och jag fann. Lina.
En Lina som hoppade av gymnasiet och gick folkhögskola i stället.
Som inte varit den jag är utan Teatercaféet på Folkets hus vid Vättern i Motala.