Vilken helt fantastisk vecka livet bjuder mig!
Den vackraste Ulrika körde hela vägen från Sörmland för att landa hos oss i måndags. I tre dagar fick jag njuta av hennes sällskap. Otvunget, enkelt, svalt i luften, förtroendefullt och kärleksvarmt. Att hon vill vara min vän är en sann ynnest.

När hon kört hem i torsdags glodde jag på serier i några timmar innan möjligheten till en het natt uppenbarade sig. De timmar jag fick med min Man i solnedgång och kärlek kan jag leva på länge.
Efter en sömnlös natt, migrän och lite frukost bar det av till Landskrona med Ville. Efter ett par timmar Pokémonmys och en god islatte i hans (nästan) alltid lika härliga sällskap blev det soffa, dusch och ny pepp.

Sommarens (och en av livets) mest unika och på alla sätt underbart fantastiska kvällar bjöd Olle och Lars Winnerbäck på. Mer än en gång stannade jag upp i min annars ganska yviga dans och mitt idoga armviftande för att bara se ett ögonblick på min son där han stod intill mig. Får en människa ha sådan tur och lycka? Är det möjligt att få dansa och sjunga i kör med sin sjuttonårige son mitt i ett publikhav för att sekunden efter vända blicken mot den Vackre med Rösten, Själen, Orden?
Ja.
Det är möjligt.
Jag fick den gåvan.
Jag vårdar den ömt.

Veckan fortsätter in i helgen med lång, välbehövlig sovmorgon, mindre välbehövliga drömmar om en tid som gått men aldrig lämnar. Efter frukost väntar kylskåpsrensning och en sväng till ICA med finaste, mest älskade Kalle. Jag saknar honom hela tiden och i dag kräver jag hans närhet för en kort stund. Sedan bär det av till Landskrona och Barsebäck igen. Med Ville. Och snart är veckocirkeln sluten.

Och jag får se tillbaka på en av de bästa.
Tack.