”Mamma, jag vet att du vill flytta nu. Du sade innan att du var rädd för att fostra oss här men det har ju gått bra. Vi är ganska stora nu och ni har ju gett oss rätt bra värderingar.”

Ja, i dag vill jag fly. Och i dag är jag glad att jag inte jobbar utanför huset. För hur ser man folk i ögonen när man vet att så många av dem har så skeva åsikter?

Att de hittills inte vågat stå för vad de tänker och tycker är nog det som skrämmer mest. Visst – det tittar fram bakom ”Jag är inte rasist, men…” men mer tydligt än så blir det sällan.

Om nu så många i min närhet tycker och tänker så väsensskilt från mina tankar och åsikter – varför konfronterar de då inte mig som är så öppen med mina värderingar?

Och ja, jag anser att man har skeva åsikter när man röstar mot medmänsklighet, empati, allas lika värde och en värld där vi stöttar varandra och delar med oss.

Jag vågar inte släppa fram fler tankar än så här just nu. Jag vill inte mörker.

Så jag lutar mig mot mitt klokbarn Olles ord. Vilar i känslan att jag gjort rätt. Rätt för mig. Rätt för min familj.