Så. Nu har jag landat helt efter dagarna i Malmö. Kropp och själ har vilat färdigt.

Det är nu helvetesångesten kommer. Jag vill riva hårt med naglarna över armarna. Slå hårt på låren. Slita mitt hår. Ja, jag vill slita mitt hår. Jävla klyscha.

Du som tyckte att jag såg trött ut i onsdags. Så här ser jag ut nu, fyra dygn senare. Kraschad och med en längtan efter att vagga fram och tillbaka mumlandes besvärjelser.

I morgon ska jag tillbaka till Malmö.

I dag ska jag till kyrkan med Ville.

Och du kanske undrar varför jag utsätter mig för detta. Varför jag prompt ska hålla i två utbildningsdagar. Varför jag prompt ska åka på ordförandekonferens. Varför jag prompt ska sitta med Ville i kyrkan i stället för att bara lämna av honom.

Jag gör det för att det är livet. Mitt liv.

Jag gör det för att jag kan. För att det har varit månader av att inte kunna i mitt liv. För att det kommer nya perioder av att inte kunna.

Just nu kan jag.

Även om priset är högt.