På eftermiddagen, måndag, i fåtöljen:
”Jag vet! Jag bokar besiktningstid innan det är kört. Å, vad bra! Jag kan få det en hundring billigare om jag tar tiden klockan 15.00. Vi hinner nog till skolan innan 15.20 ändå.”

Vid lunch, tisdag, i fåtöljen:
”Fan, vad dum jag är, nu har vi noll minuter på oss mellan besiktning och skola, parkering och klassrum.”

På kvällen, måndag, i sängen:
”Å, vad gött, i morgon ska jag sova läääänge!”
”Å, vad gött, i morgon ska jag yoga! Så länge sedan att jag skäms.”
”Å, vad gött, i morgon förmiddag ska jag låta bli att kolla mejl, förbundsnät, telefonsvarare, jag är ju ledig till fyra.”

Vid lunch, tisdag, i fåtöljen:
”Fan, vad trött jag är, tänk om jag kunnat sova länge eller åtminstone somna om när jag nu hade tillfälle.”
”Fan, vad trött jag är, jag orkar väl inte yoga? Då måste jag ju byta om och jag är ju ändå för mätt.”
”Fan, vad trött jag är, vad skulle jag i mejlkorgar, förbundsnät, telefonsvarare att göra? Det enda det gav var magont och ångest över tid som inte finns.”

Och NÄR kommer egentligen Ville hem? Efter sex år med barn på högstadiet borde jag ju ha lärt mig att de är lediga på eftermiddagen när de har utvecklingssamtal och inte stolt boka tiden 15.20 för att jag tror att Ville slutar 15.55. Och att allt detta innebär att Ville inte kommer hem för det går ingen buss. Och att jag då inte hinner i tid till styrelsemötet. Fy, blä, piss, urk. Ville får följa med till kommunhuset och åka med Sten hem. Hur dags det blir vete katten, men han kommer hem före 18.30 i alla fall. Tjo!