Nej, jag mår inte så jävla bra. Hösten är här och med den all sprakande skönhet. Och det alltid lurande mörkret.

Blicken jag fick när jag kläckte ur mig ”Usch, det tycker jag är jobbigt.” när dagens första möte började med småprat om helgens väntande sommarvärme.

Kraven på ärligt glada leenden vid alla träffar, alla handskakningar, alla snabba kramar.

Kommentarerna om att jag kanske sover för mycket om jag nu är så trött.

Jag orkar inte med det. Men jag är där. Jag tar blicken, jag klistrar på mig leendet, jag muttrar bara tyst i skägget att jag vet väl för fan bäst själv varför jag är trött.