Det viktigaste datum i det liv jag lever i dag är dagens. Utan den nionde oktober nittiosju hade mitt liv sett totalt annorlunda ut. Hur det sett ut vet jag inte, men jag vet att jag inte suttit här om det inte vore för det som hände den dagen.

Efter en sommar i mani (mitt livs enda riktiga maniska episod där många galenskaper föddes ur manin som kontrollerade mig) och en längre tids sjukdom hade jag börjat jobba igen. Jag kände mig alltifrån välkommen tillbaka. Många var de broar jag bränt själv, många var de jag sårat och många var de som var avundsjuka på friheten de skymtade bakom min blick.

På pendeltåget hem från jobbet den nionde oktober, skrev jag följande:

Sårad Ängel

De tar själen ifrån mig.
De vill forma mig till någon jag inte orkar vara.
Du sade till mig:
”Inte ens änglar är osårbara.”
Mina vingar har förlorat kraft
och orkar inte längre lyfta mig
över vardagens grå asfalt.
Utan vingar.
Stängs min själ in.
En instängd själ.
Hos en sårad ängel.
Är ett lätt byte.
För en flock, som liksom ni,
styrs av Avundsjukans Demoner.
Utan vingar.
Utan själ.
Blir jag en formbar massa.
Gör det ni vill av mig!
Vad gör ni så den dag ni ser att det var
ängeln ni älskade?
När ängeln för länge sedan kvävts.
Av er vilja att stänga in henne.
Ser ni då?
Att den jag blivit inte längre skrämmer.
Mild
Vänlig
Tafatt
Välanpassad
Sökande
Förvirrad
Var det så ni ville ha mig?
Såg ni aldrig?
Skönheten hos den svarta ängeln.
Skönheten i den fria själens galenskap.
Lockades ni inte?
Av det mörkt spännande hos mig.
Var det inte det ni såg?
Och kallade Charm.
Så, varför denna besatta längtan att
omforma, ändra, förstöra, stänga in, kväva?
Har Demonerna ett så fast grepp om er?
(Varför lät ni dem komma er så nära?)
Sitter Ångest och Avund
och väntar på seger?
Det finns ett annat sätt.
Ett val.
Kväv inte den svarta ängelns själ.
Hindra Demonernas längtan innan de tar övertaget.
Följ ängelns skimrande vingslag.
Se hennes virvlande dans genom Livet.
Följ henne.
Låt er tjusas.
Låt er le.
Dansa med henne.
Och även ni.
Lär er älska Livet.

Med hopp 

/ Lina-97

Dikten lade jag in på Passagen Debatt där jag skrivit många inlägg och även andra dikter innan. Jag fick gott om svar och kommentarer. Alla uppskattande och många riktigt fina. Men att av svaren stack ut. Det var Sten J eller Bohemen som han även kallade sig som skrev rakt in i min själ. Med en vän i andra änden av telefonen läste jag Stens ord högt:

Demonernas namn är avundsjuka, girighet och egoism
Dessa demoner är starkare än livet, kanske också starkare än behovet av
frihet.
De kan aldrig tigas ihjäl, därtill är de för starka, däremot kan de hos
dig, hos mig, hos alla och envar bekämpas.
För din, för min, för allas vår skull, res dig, utmana demonerna, låt
dina vingar trotsa deras enfald.
Låt dig aldrig mera fjättras av deras bojor.
Låt dina sårade vingar stärka dig och påminna dig
Aldrig mer !!!
Tack Ängel

Framför en skärm någon annanstans i landet satt en man som förstod vad jag menade och kunde sätta fingret på det. Himmelsfröjd och svaga knän. Slå på trumman, nu börjar något stort!

Min dikt och Stens svar blev början på En Saga Sannare än Verkligheten.

Den lever vi i än i dag. Sjutton år och tre Vildingar senare. Och även om det första årets helt vansinniga förälskelse lagt sig, så fladdrar ängelns vingar i mig när jag ser honom och allt jag vill är att vara honom nära. Sagan fortsätter. Och den är sannare än verkligheten.