Ibland får jag höra av andra (ofta mycket kloka, varma människor) att de har något att lära av mig när det gäller hur jag hanterar min livssitutaion, min vardag, mig själv och min sjukdom. Och kanske är det faktiskt så. Jag har kommit så långt i min kamp för ett bra liv för mig och min familj.

Nu tänker jag att jag kanske rent av kan skriva ner i några korta meningar hur jag gör. Om inte annat så för att påminna mig själv om mina knep. I det enkla. Där ligger svaren.

Jag fokuserar inte eller lite på sådant som inte är så viktigt för mig. Mitt hus är mysigt men inte välstädat. Min kropp duger bra som den är. Mitt ansikte behöver inte sminkas för att ge uttryck för det jag känner, vill och menar. Min bil rullar även när den är täckt av damm och lera. Min familj blir glad när jag lagar mat men nöjer sig med färdiglagat, nudlar, mackor eller pasta med ost när ingen vill eller orkar fixa annat. När jag inte orkar träna, simma, yoga eller promenera i vackert väder så försöker jag att inte hetsa upp mig över det. Jag sover när jag måste. Det kan bli en eller två tupplurar på dagen. Det kan bli en Sobril till natten. Jag dricker vin på helgerna men aldrig i större sällskap. Jag sorterar och prioriterar bland alla uppgifter i mitt jobb. Jag släpper det jag inte kan utföra på ett bra sätt – lämnar över till andra eller låter helt enkelt oviktiga uppgifter bero. Jag är öppen med den jag är och förväntar mig att tas på allvar trots mörka ringar under ögonen och att jag stundtals har svårt att fokusera. Jag undviker folksamlingar när jag kan. Jag tar bilen i stället för tåget till storstaden när jag inte mår så bra. Jag veckohandlar online och har oftast sällskap av en eller flera söner när jag ska till köpcentra eller stora affärer.

Och jag tycker om mig själv. Inte alltid, inte hela tiden, men tillräckligt ofta.