Ett öppet fönster mot den plötsliga tystnad som bara en broöppning på Stockholmsvägen utanför kunde skapa. En fönsterbräda bred nog att sitta på. En cigarett och en kopp skånerost. Stunderna av ro och frid var inte många den där sensommaren men de gjorde avtryck i mitt minne. Köket var litet men det fanns plats för ett bord och två stolar.

Jag kan inte minnas att jag satt vid det där bordet en enda gång.

I hallen ställde jag mina bokhyllor och min säng. Ett litet sängbord med plats för datorn, en stol mitt i dörröppningen till vardagsrummet. Högt i tak, vita väggar, stuckaturer i taket, höga blankmålade golv- och taklister. Trägolv, balkong och ett enormt vindsförråd. Lägenheten var på 43 kvadratmeter och den första jag ägt.

Den var min. Bara min.

Från balkongen hade jag utsikt över Södertälje kanal och båtarna som passerade medan bron var öppen och bilarna tysta. Den lilla balkongen hade en ännu mindre fast bänk. Den sov jag på den där natten när någon knuffat ner mig på sängen i svartsjuk, manlig ilska. Jag sov på balkongen när jag borde kastat ut honom för att aldrig se honom igen.

Det var så mycket jag gjorde den där sommaren och hösten. Så mycket som inte var bra. Och så mycket som var fantastiskt och unikt.

Den där lilla lägenheten. Den jag köpte en svart ljusstake och en orange duk till. Den som var min, bara min. Den kom att rymma så mycket känslor, drama, tröstlös botten, flygande, virvlande mani. Så många människor. Nästan bara män. Man efter man efter man efter Längtan.

Så pötsligt var jag inte där längre. Jag var i november och djupaste stjärnhimmel. Från Stockholmsvägen 2 hittade jag rakt hem till min åker i Skåne.

Och min Längtan sitter intill mig.