Det gör mig lite ledsen. Att jag är så här totalt kvaddad efter en tjugotimmars arbetsvecka. Att tanken på nästa veckas mastiga start får mina ögon att tåras av ren utmattning. Jag har ju bestämt mig. Jag ska jobba min heltid året ut. Ingen sjukskrivning. Det har jag inte råd med eftersom jag redan fått semesterlön som om jag jobbar till nyår. Jag har heller inte råd med det som skulle kännas som ett misslyckande. Det enda som kan få mig till sjukskrivning nu är ett totalstopp. Och där är jag inte, även om jag svajar ostadigt på kanten. I dag har jag sovit middag två gånger. Och att jag redan längtar till sängen kommer väl knappast som någon överraskning…